wp57d54870.png

 

wp31236f1b.png
wp1dca6877.png
wpe2b66861.png

Inspirerande bybesök

Efter att ha kört på en större väg där vi susat fram i 70 km/tim kommer vi in på en  mindre väg. Det är en typisk ”banglaväg”, smal och krokig och byggd av tegelsten och torkad lera. Runtomkring finns fält med ris, grönsaker, bananträd och andra grödor. Vi snirklar oss fram och till sist ser vi byn vi ska besöka. Byn heter Dosania och ligger intill en uttorkad flodbädd. Man kan tydligt se spåren av den översvämning som drabbade Bangladesh under september månad. Stigen som leder fram till byn är helt avskuren på ett ställe och det syns att man fått lov att bygga upp grunden på husen igen. Och där framme står de, alla byborna, kvinnor, män och barn. De sjunger och dansar oss in i byn medan de kastar sin egentillverkade confetti på oss. Blomblad och små bitar av kulörta papper hamnar på våra huvuden, och både på och innanför våra kläder också för den delen. Vi får varsin strut med blommor i, krotonblad och några blommor som jag inte vet namnet på. Vackert är det i alla fall. Så slår vi oss ner på några plaststolar som placerats vid ett bord. Kvinnorna sätter sig på jutemattor som ligger utbredda på marken. De viker ihop benen och sitter med dem i kors, även de som är i min  ålder och äldre. I den här byn har man nyss startat en studiecirkel för en grupp kvinnor, som nu glatt visar hur det går till när de träffas. Det är två lärare, varav en ung pastor. Den andra läraren är en ung tjej som fått sin skolgång på ”Home of Peace”, det internat där vi alltid bor när vi är i norra Bangladesh. ”Jante Chai” är ett studiematerial som består av 5 böcker med 10 kapitel i varje. Varje grupp träffas en gång i veckan. Det syns att de har trevligt och de lyser av glädje över möjligheten att få lära sig mer. En kvinna säger att hon vill lära sig mer så att hon kan hjälpa sina barn med läxorna. Så är det några kvinnor som vill visa upp sina husdjur, som de tidigare skaffat genom vårt kvinnoprojekt. När vi lämnar byn är de ivriga att visa oss hur högt vattnet stod under översvämningen, och hur de nu reparerat sina hus så de kan bo i dem igen. Jag frågar var de bodde när vattnet stod  högst, och de pekar ut en plats i utkanten av byn, där de bodde i väntan på att  vattnet skulle dra sig undan. Nu ser de framtiden an igen, dessa orubbliga människor som har en sådan stark framtidstro. Med en blomsterstrut i handen, confetti över hela kroppen och en tår i ögonvrån hoppar jag in i bilen och lämnar Dosania för den här gången. Mission Barnabas har åtagit sig att stödja 12 grupper med 25 personer i varje under 3 år. Det är alltså 300 kvinnor som får den här möjligheten. Fyra av grupperna består av analfabeter som nu får lära sig läsa och skriva, och de samlas 3 gånger i veckan, en möjlighet som kommer att förändra mycket i deras liv.  Evabritt

 

wp3b675bb4_0f.jpg
wp21cc2bf0_0f.jpg
wpccfd1c3b_0f.jpg